DAG STORM - VILKEN SAGA

Vill börja med att varna för ett långt inlägg.
Men detta är min blogg så jag tänker ägna detta inlägget till att hylla världens underbaraste häst. Massor.

Till er som är nya - han smällde med en bil i typ 80km/h i december. Finns att läsa från decemberarkivet.

I tisdags ringde alltså Aftonbladet till mig, de sa att de fått ett tips via mailen att Stormen varit ut för en olycka och nu skulle starta. (Den som tipsat kan väl ge sig till känna, jag är nyfiken hehe)
De intervjuade mig och bad mig skicka bilder, resultatet blev artikeln i förra inlägget. Lite överdrivet, eeh, men så är det väl med journalister.

Jag var så sjukt nervös hela tisdagen. Ett enda ord räcker och det är USCH. Ville bara spy. Lyckades packa och fixa i ordning Stormen, nattsömnen blev väl sådär, haha!

Fick med mig en kompis, Susanne, som volthjälp men hon agerade dessutom förstklassig hästskötare hela dagen. Tusen tack för det!! Var så nervös så jag fick ju inget gjort.
Herregud vad hade jag gett mig in på, att köra honom själv. Aja, gick ju inte byta kusk heller...
Värmde och han var SÅ JÄKLA FIN. Bara studsade fram och jag hängde som en liten vante där bak i vagnen.
Bestämde mig för att behålla träningsbalansen med tunga järnskor och alla skydd plus boots fram.
Tänkte att - äh, detta är ändå bara ett lopp vi ska va med i för att kolla hur vi ligger till.
Hästkraken hade ju bara gått två, TVÅ, jobb sen september månad i fjol. Inga förväntningar, var en på start samt åberg på min volt som jag var bombsäker på att vi inte skulle slå, sen fanns ju 10 andra konkurrenter också.
I defileringsvolten, som är väldigt liten på lindes, började han känna sig trängd så som han blir i volten och han började ställa sig lite och hoppa framåt. Tänkte att hur fasen ska detta gå i volten om han inte ens klarar defileringsvolten utan att bli rädd.
Provstarten svischade han bara iväg, jag hade inget att säga till om. Som vanligt.
Susanne fick springa med i volten direkt, tänkte inte ens utmana ödet att stressa upp honom så han skulle hitta på nåt tok. När vi vände upp vid ett ruskade han på huvudet och sa tack och hej.
Ungefär i samma sekund tror jag han glömde att han hade nån i vagnen för jag hade då inget att säga till om mer än att jag lyckades styra ut honom i andra när luckan kom efter 150 meter.

"Såg ut som de andra stod still när ni svepte fältet" - är en kommentar jag hört ett par gånger nu. Efter 600 meter var stormen i ledning trots 40 meters tillägg och han fortsatte bara rusa på. Andra femhundringen gick efter dryga 19 (!!!!) vad jag fått berättat för mig. Ledde med, tja jag vet inte, massa metrar. 60 kanske. Sen rätt vad det var så börja han kika åt vänster, sen höger och ba "Hallååå var är mina kompisar" och i samma veva började han tappa travet. Blev bara helt slapp där framme i sin ensamhet och lufsade på i nån konstig stil. Försökte få honom att skärpa sig så va på han med spöt en gång, då hoppade han till som att -oj, satt de nån i vagnen också?
Kikade bak och såg knappt konkurrenterna så jag tänkte äh skitsamma. Började bromsa och grina ungefär samtidigt och vi joggade in i mål, stormen helt slapp som en orm så de va lite ben överallt över upploppet men ingen fara tycker jag.
Känslan när vi skar mållinjen. Obetalbar. Kastade pisken i luften och kände mig mest chockad. Vad fan hade vi gjort?
Kom till vinnarcirkeln och han var fortfarande så sjukt pigg. De som tog honom fick verkligen jobba för att hålla jämna steg med honom. Jag störtgrinade så brillorna vägrade jag ta av mig. Prisutdelaren hade läst artikeln i aftonbladet antar jag, för han visste om vad som hade hänt och försökte få mig att berätta. Gick sådär, jag grinade mest. Tog kort, pussade storm på mulen och sa till honom att han va världens bästa.
Sen, typiskt fröken dahlén, - neeej min pisk, den var ju helt nyyy!
Haha, som tur var hade de hämtat den åt mig.

Fick så sjukt många grattis och kramar och allt va de va efteråt. Gud vilken lycka.
Sen började telefonen.
Vill tacka ALLA som hört av sig och grattat!!
Vill också tacka världens bästa hovslagare som med små små medel lyckats få honom att sluta vara på sig på knät, världens bästa dressyrryttare som på bara ett par gånger fått honom att sluta hänga ner i banan, mina föräldrar som hjälpt mig såå mycket sen i vintras och aldrig klagat alla gånger jag åkt till veterinären, och ALLA andra som på något sätt varit delaktiga.

Stormen har sedan i onsdags fått en artikel till i Aftonbladet, en på atg.se, en på travnet.se, en på dalatravet.se, på nån skvallerblogg ponnysanning.se, länkad på flera andra ställen och över 100 delningar på facebook. Dessutom säger jag bara, titta på travet på söndag 17,35.

För vissa var det bara ett helt vanligt sketet 15.000 kronors lopp på lindes. För mig, och för Stormen, var detta som Elitloppet.
Har man inte hört smällen i december när 600 kilo häst mosar en bil, då kanske det är svårt att förstå vår känsla.
Jag fortsätter i alla fall njuta ett tag till!